Ja just det. Det händer inte så mycket här, varken viktmässigt eller på bloggfronten. Har lessnat på att väga mig, men av födsel och ohejdad vana fortsätter jag göra det och blir lika sur varje gång. Vågen står baskemej still trots att omgivningen ser att min kropp har förändrats.
Jag försöker fortfarande se till de positiva följderna av att äta LCHF-mat. Jag kanske har sagt det förr, men det tål att upprepas. Framför allt är min ohälsosamma inställning till mat som bortblåst samtidigt som jag egentligen bara äter för att jag verkligen är hungrig/har låga energinivåer. På delad förstaplats kommer dessutom det bortblåsta suget efter att stoppa nåt i mun bara för att.
Får se när jag tar tag i ätandet och analyserar vad som är problemet. Har dock minskat drastiskt på mjölkprodukterna i flytande form, bortsett från grädden i kaffet. Jag kontrar med majonnäs istället. Förra veckan gjorde jag slut på en hel burk - själv.
Det blir inte så stor variation på menyn nu när både jag och mannen lider av idétorka och noll motivation till att surfa matbloggar, vilket borde vara förenat med stor tillfredsställelse. Det är väl nackdelen med att förlora den känslomässiga njutningen till maten. Inte för att det är trist att äta LCHF-mat, tvärtom. Men maten har som sagt inte alls lika stor betydelse länge. Så i brist på annat forsätter jag att äta skinkmajjo och tonfiskmajjo med ett och annat ägg.
Måste dock bara påpeka att förhållandet till kolhydraterna är lite som en missbrukares. I fredags var jag ute på after work och drack några glas vin och "unnade" mig ett gäng lökringar. Kvällen avslutades med en hamburgare, och sen var det inte mer med det. Trodde jag. Dagen efter hamnade jag i nån sorts panikfrosseri och tryckte i mig pasta, bröd och godis. Helt sjukt. Inatt och idag har jag fått betala för det i form av magsmärtor och frekventa toalettbesök. Att man inte lär sig. När ska man inse att man är en nykter kolhydratmissbrukare och leva därefter?
